Ett hav av kärlek

Varje gång det kommer en ny liten familj till mig slås jag av hur snabbt den där allra första tiden går. Veckorna när det där lilla knorrande knytet är så litet att dina egna händer ser enorma ut jämfört med det där lilla huvudet som får plats i dem, innan man fått ordning på hur man byter blöja på snabbast möjliga sätt och den där överväldigande känslan av att det finns någon annan som är helt och hållet beroende av dig. 

När jag träffade Frej och hans föräldrar tänkte jag på en dikt av Siv Andersson där ett stycke lyder 

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram

Nu har Frej blivit så stor att hans ålder anges i månader istället för veckor, vilket är ett obeveklig tecken på att tiden går framåt. Men han vägs fortfarande i gram, det har inte ändrats. Och det där havet, det kommer aldrig att sluta välla fram. Någonsin. Hur stor han än blir.