Nyföddfotografering i hemmet: min nya kärlek

I våras stängde jag ner min studio och kör sedan dess uteslutande nyföddfotograferingar hemma hos mina familjer. Varför? Jag tycker att frågan snarare är Varför har jag inte börjat med det här för länge sen?

Det är nämligen F A N T A S T I S K T.

För när jag får komma hem till en ny liten familjemedlem och dess uppassare (för det är ju så det är, helt ärligt ;) blir det så fina bilder. Inget poserat, inget stelt – bara naturliga bilder som visar hur livet ser ut just nu. Det är matning i fåtöljen, kräk lite här och där, blöjbyten (och klädbyten också) högt och lågt och vart som helst – och så mycket mys överallt att man blir alldeles yr. Och jag älskar det.

En del oroar sig över damm i hörnen, för det blir inte direkt någon tid över för städning där i början med en ny bebis. Men vet ni: ingen bryr sig om det. Strunta i att städa! Det kommer att vara fokus på bebis och på er familj, inte på en eventuell dammråtta eller två. Förresten gillar jag att fotografera med kort skärpedjup (alltså så att det blir väldigt suddigt i bakgrunden) så den där dammråttan syns ändå inte på bilderna ;)

Nyfikna på hur resultatet av en nyföddfotografering i hemmet kan bli? Kika här!

Corsage – hur ska den sitta egentligen?

Corsage [franskt uttal kɔrsa:ʹʒ] (franska, ’blusliv’), blomma som brudgummen bär på vänster sida

Corsage, knapphålsblomma, kavajblomma. Kärt barn har många namn. Fast frågan är om corsagen, alltså den blomma som bärs på kavaj- eller frackslaget av brudgummen vid ett bröllop, verkligen kan benämnas som "kär". Mest av allt verkar den vara ett stort huvudbry för brudgummar och marshalkar, så här kommer ett par goda råd:

* En corsage ska sitta på det vänstra kavajslaget, oavsett om man har en näsduk i fickan eller inte. Denna placering av blomma gäller för samtliga män i brudföljet.

* Trots dess lite mer gammalmodiga namn, knapphålsblomma, ska man inte luras att tro att en corsage ska sitta i knapphålet. Att försöka trycka ner blomman där resulterar bara i en missfärgad kavaj och en misshandlad, och i värsta fall knäckt, blomma.

* Corsagen ska heller inte stoppas ner i bröstfickan.

* Görs corsagen av en florist skickar denna med antingen en knappnål som ska användas till att fästa corsagen med, eller så har hon eller han fäst en säkerhetsnål på baksidan av corsagens "stjälk". Använd dessa för att fästa corsagen på kavajslaget.

* Be gärna floristen att visa hur man fäster corsagen redan när ni väljer blommorna då corsager har en tendens att vara lite framtunga och därför lätt tippa framåt om man fäster nålen för långt ner (i det fall den har en lös knappnål att fästa med) . På bröllopsdagen är det ingen idé att börja försöka lista ut detta: då är nerverna så hoppiga att man inte kan ta till sig instruktioner ändå ;) Och det räcker inte med att den blivande bruden vet hur det hela ska gå till eftersom hon oftast inte är närvarande i rummet när corsagen ska på plats – så killar, se och lär.

* Om corsagen är förpackad med vatten för att inte vissna: torka av tygbandet runt stjälkarna med papper eller en handduk innan du sätter den på plats för att slippa få vattenfläckar på kavajen.

*  När det är dags för porträttfotografering kan det vara bra att vara lite extra rädd om corsagen vid de lite mer närgångna bilderna med din brud. En kram är mysig på alla sätt och vis, men den kan krossa corsagen om man har riktig otur.

Henrietta & Nicklas

Ett blossande brudpar i februari

När trogna kunder frågar om man kan tänka sig att fotografera deras bröllop – som går av stapeln ett par veckor efter att man fött barn, då säger man så klart ja. Och håller tummarna för att bebis ska komma ut glad, kolikfri och ytterst medgörlig ;) Och så är man tacksam att brudparets själva har en liten och förstår precis vad det innebär.

Det andra man håller tummarna för är vädret eftersom nämnda bröllop är inplanerat i början av februari. När vi två dagar innan kyrkklockorna skulle ringa träffades för att reka miljöer verkade tum-hållandet ha fungerat då hela världen var insvept i ett vitt fluffigt täcke. Vi valde två platser för porträtt – den ena med utsikt över de blå Kilsbergen. På själva bröllopsdagen låg visserligen den halvmetertjocka snötäcket kvar, men borta var det gnistrande minusfrostiga. Men dimma och gråmulna toner har aldrig varit så snygga!

För mig var det även första gången jag fotograferade ett bröllop med bebis. Sambon fick följa med och underhålla lille I i ett rum som vi hade helt för oss själva på Lanna lodge där festen hölls. Dit sprang jag mellan varje delmoment under dagen och fyllde på matförråden hos lille herrn: porträttfotografering i skogen, amning, porträtt vid golfbanan, amning och ombyte från termobyxor till lite mer respektabla “kyrkkläder”, vigsel, amning, brudskål och mingel, amning, middag, amning, hemfärd. Slut som artist.

En annan premiär för mig var att brudparet hade med sig privat snöskottare :) Bestman hade, förutom ansvar för ringarna, fått i uppdrag att vara chaufför samt hoppa ur bilen och skotta gångar i snön så att brudparet inte smutsade eller blötte ner sig. Mycket smart, tycker jag!

Fyra favoriter

* Bruden hade gjort sin frisyr själv – med en handhållen spegel dessutom. Imponerande!

* När brudgummen arbetar som golfinstruktör på den golfbana man fotograferar porträtten vid och kan varenda vrå av den. Bara att säga vad man vill ha för miljö och så blir man lotsad dit. Hur bra som helst.

* Hallon-ölen som bjöds till brudskålen. Jag är ingen fantast av öl, men jösses så snygg den var!

* Allén av tomtebloss när brudparet anlände till festen. Alla måste ha tomtebloss på sina bröllop från och med nu. Alla.

Put a ring on it!

En av mina favoritfoton att ta på en bröllopsdag är detaljbilder på ringarna. Extra kul är det när det finns en speciell historia bakom ringarna. I år har jag haft ärvda ringar, flera nersmälta ärvda ringar som bildar en ny, "stand in-ringar" i väntan på att gravida brudfingrar ska återgå till vanlig storlek – och två helt egendesignade ringar. Både Ellinor och Louise valde att sätta sin egen prägel på sina ringar.

"Jag har labb-odlade smaragder i min ring!"

Louises ring har starka färger – precis som hennes personlighet. Så här berättar hon om hur hennes drömring kom till:

"Jag ville göra något med lite mer miljötänk också och inte köpa en helt nyproducerad ring. Jag ville ha smaragder och först letade jag efter begagnade stenar, men smaragder är väldigt ömtåliga och går lätt sönder när man försöker sätta om dem i en ny ring. Då hittade jag ett företag som tillverkar stenar i ett labb. Kemisten i mig blev helt lyrisk! Så jag har labb-odlade smaragder i min ring."

Företaget som Louise hittade var amerikanska Chatham vars hemsida du ser här. Processen går till så att man i ett speciallabb lägger samman de material som ingår i den ädelsten man vill tillverka. Under högt tryck och temperaturer runt 1100 grader låter man sedan materialen "växa till sig" till att bli en sten som sedan kan slipas till önskad form. Beroende på vilken sten det handlar om tar processen mellan sex och tolv månader. 

"Rent optiskt och fysikaliskt är stenarna samma som de man tar från gruvor, men utan den smutsiga baksidan med gruvindustrin."

Louises ring är i rött guld. De två labb-smaragderna flankeras av flera små diamanter på yttersidorna och en större diamant i mitten. 

"De är från en pantbank. Jag ville inte ta nya diamanter heller med tanke på allt man hör om hur de utnyttjar barnarbetare och påverkar miljön negativt med hela stenindustrin. Då tänkte jag att det var bättre att köpa stenar som redan var "använda" förut i en annan ring."

Louise hade kontakt med en guldsmed i dåvarande hemstaden Linköping, Johan Lindh på Vigsel och design.

"Jag hade en idé om vad jag ville ha redan från början, så jag talade om för honom hur jag tänkt mig och så ritade han upp en ring utifrån det. Han var jätteduktig och berättade hur man kunde göra för att det skulle bli snyggast och vilka storlekar jag skulle köpa för att de skulle passa bra ihop. Då blev det enklare för mig att leta eftersom jag visste exakt vad jag var ute efter."

"Det är tre olika fattningar: diamanten i mitten har klofattning, smaragderna har bezel-fattning och diamanterna på sidorna är nedsänkta i ringen. Sedan hade jag sett en annan ring som hade en evighetsåtta i fattningen om man tittade från sidan, så det har jag en under den stora diamanten. Det var jätteroligt att sätta sin egen prägel på ringen. Jag rekommenderar alla att "go for it"! Och om man inte väljer nya stenar kan det bli betydligt billigare. När guldsmeden värderade ringen sa han att jag betalat ungefär hälften mot vad jag hade behövt göra om jag tagit nya stenar." 

Louises förlovningsring: slät ring i rött guld från butik.

Louises vigselring: rött guld med smaragder och diamanter. Design av Louise själv och Johan Lindh på Vigsel och Design www.vigselochdesign.se.

"Hon sa att man får göra precis som man vill – så det gjorde jag!"

Ellinor gillar klassiskt med en liten twist. Och när det kommer till ringarna: gärna lite bling. Hon gick tvärtemot den vanligare svenska seden att ha en lite enklare förlovningsring och sedan en mer utsmyckad vigselring. Ellinors förlovningsring är därför en fantastiskt kreation som tar för sig. Den är designad av Jenny Fors på Jewellery by Jenny. Den är i rött guld och har en rosa morganit med tre diamanter på varje sida.  

Så här säger Ellinor om hur hennes dröm om den perfekta förlovningsringen gick i uppfyllelse:

"Jag hade alltid drömt om en sådan här ring och när vi förlovade oss frågade jag guldsmeden om man inte behövde ha en slät ring. Hon sa att man får göra precis som man vill – så det gjorde jag! Då, 2012, var det inte alls vanligt att man hade en sådan förlovningsring och många blev förvånade. Nu tycker jag att det känns som att det blivit mer vanligt."

Först letade Ellinor efter en färdig ring hos otaliga juvelerare, men hittade ingenting som liknade det hon föreställt sig. Istället började hon leta designers på nätet.

"Då hittade jag en guldsmed i Stockholm. Han skickade bilder på olika ringar för att se om det var en liknande stil jag var ute efter. Sedan visade det sig att alla de ringar jag gillade var gjorda av hans dotter som också är guldsmed, så då kom vi fram till att det nog var bättre att hon gjorde ringen! Vi åkte till Stockholm där Jenny ritade upp ringen i ett dataprogram utifrån mina önskemål. Jag visste ingenting om sådant här egentligen, bara att jag ville ha en rosa sten. Jag tycker väldigt mycket om rosa! Från början sa jag att jag ville ha tre stenar: en större i mitten och två mindre på sidorna, men Jenny föreslog att vi skulle ha tre mindre på varje sida så att de gick ner lite längre på fingret."

Sex veckor tog det från att Ellinor och Jenny kommit fram till en design till att ringen var färdig. 

"Det kostar lite mer att göra det här hos någon, men det är ett helt annat hantverk. Man förstår ju hur mycket arbete det är. Och det är en handgjord ring till skillnad från en ring som är tillverkad av en maskin, det känns mer speciellt. Det är ingen annan i hela världen som har exakt en sådan ring eftersom den inte går att köpa någonstans. Det känns roligt att ha något som sticker ut och som verkligen känns som jag!"

När det var dags för bröllop försökte Ellinor hitta en färdig ring som passade ihop med hennes specialdesignade förlovningsring, men fick återigen ge upp. Då åkte hon till Smyckestudion i Degerfors där en halvalliansring med klofattning skapades. 

"Han var jättenoga med att mäta diamanterna i förlovningsringen så att de i vigselringen skulle vara lika stora. Det var roligt att köpa en ring där eftersom han var så duktig och hade ett sådant öga för vad som skulle passa bra ihop."   

Ellinors förlovningsring: Rött guld med en rosa morganit och flera diamanter. Design av Jenny Fors/Jewellery by Jenny www.jewellerybyjenny.se. 

Ellinors vigselring: Rött guld med diamanter (halvallians). Design av Smyckestudion www.smyckestudion.se.

För fler tips på hur du väljer den perfekta ringen, titta på Aurum forums checklista här. Och vill ni se några riktiga blingiga ringar, kolla in de här 17 kändisringarna. 

Medan du planerar vidare inför det kommande bröllopet – och ringarna i synnerhet – tänk på att rådet från Jenny Fors gäller alla delar av er dag: man FÅR göra som man vill. De är ju er dag och ingen annans.

Poserad vs lifestyle-fotografering

Det föds enligt Socialstyrelsen ungefär 115 000 barn i Sverige varje år. Ungefär dubbelt så många föräldrar är så stolta så att de nästan spricker över den nya familjemedlemmen – och många vill försöka bevara den där första ljuvliga tiden genom en fotografering. Vissa hör av sig till mig och undrar om jag gör nyföddfotografering. Och jag svarar ja – och nej.

Låt mig förklara. De senaste åren har det blivit allt populärare med så kallad poserad eller traditionell nyföddfotografering. Enkelt kan man säga att det handlar om en stil där bebisen helst ska sova under sessionen för att kunna läggas i olika positioner, ofta med någon form av rekvisita på eller runt sig. Den här typen av foton gör jag inte. Det är en konstform jag har stor respekt för, men det är helt enkelt inte min stil. Samma som att man gillar olika typer av inredning: jag tycker att retro är jättefint, men ni hittar ingen teak eller stringhyllor i mitt hem. Två "gurus" på poserad nyföddfoto är Kelly Brown och Julia Kelleher, så kolla in dem för att få en klarare bild av vad som menas (klicka på deras namn för att komma till respektive hemsida). 

Så vad är det då jag gör om jag inte gör som dem? Tänk bort rekvisitan och att det lilla knytet ska läggas i en pose som den inte själv kan lägga sig i. Istället får bebisen se ut som den gör och ligga som den vill. Kravet på att fotograferingen bör ske inom två veckor från födseln finns heller inte här (många har hört att det är så vid poserad fotografering och det handlar om bebisen sover mer och tyngre under den perioden, vilket i princip är ett måste för att man ska kunna genomföra de olika poserna). Vid en session med mig kan bebisen vara både vaken eller sova (och er bebis kommer att göra både ock om den är som alla andra), jag fotograferar som det händer. Gallskrik, matpauser, blöjbyten och avbrott för lite nappsnuttande förekommer också frekvent och är inget problem. Jag fotograferar er antingen i min studio eller i ert hem. Dessa två varianter ger lite olika känsla i bilderna – i studion blir det lite mer formellt och hemma blir det mer lifestyle – så det beror på vad man gillar bäst vad man väljer. 

De första veckorna i er bebis liv kommer inte igen. Vill ni göra en fotografering under den perioden får ni fundera över vilken stil som passar er bäst: hur vill ni se bilderna på ert lilla underverk år efter år? Allt handlar om tycke och smak och det ska kännas som ER, det är det allra viktigaste.

I studion

Så här kan det se ut när jag fotograferar nyfödda med föräldrar i studion:

Hemma hos er

Fotograferar vi i ert hem kan det se ut ungefär så här. Här besökte jag nyblivna föräldrarna Linn och Marcus i deras nya hem.

Cecilia & Fredrik

Med farfars spets i buketten

Det var på gymnasiet som det sa klick. Cecilia och Fredrik har allt sedan skoltiden funnits vid varandras sida – och fortfarande tillbringar de mycket av sin tid i skolan. Fast nu som lärare. 

Bröllopsfesten på Tängsta gård i Köping höll ett klart skoltema. För på vilket annat bröllop finns information och bordsplaceringar på svarta tavlor med ett förmanande "Låt stå!" på..? 

Förutom böcker och annat skolrelaterat fanns en annan klart röd tråd: släkten och historia. För vad sägs om de här kopplingarna till de som kommit före:

• Cecilias hårsmycke var tillverkat delvis av en gammal brosch från hennes farmor

• Brudparet på bröllopstårtan är samma brudpar som stod på Cecilias mormor och morfars tårta för många år sedan

• Festen hölls på Tängsta gård, en gammal släktgård till den präst Fredrik döptes av som liten

• Spetsen som var virad runt brudbuketten var en dopgåva till Cecilias farfar när han döptes på 1920-talet

• Vigseln hölls i Malma kyrka utanför Köping eftersom Fredriks morfar ligger begravd där, plus att båda parets barn döpts där

• En av bordsdekorationerna under festen var en gammal koffert som tillhört Cecilias mormor

• Cecilias ringar är gjorda av guld från både hennes mormor och morfars samt farmor och farfars vigselringar

Bakom festlokalen fanns en het fantastisk liten plätt med högt gräs och små knotiga äppelträd, och efter att jag sett det fanns ingenting annat. Vi var tvungna att fotografera där! Fredrik var mycket tapper (trots att både jag och den nyblivna frun fnissade lite åt hans vedermödor) när han begav sig ut i gräset – sin fobi mot insekter till trots. Men skrattar bäst som skrattar sist: efter ett steg över tröskeln in i festlokalen kunde jag konstatera att det satt ett stort uppstoppat älghuvud på ena väggen. Där har vi min fobi... Jag smög längs med de andra väggarna så gott det gick, och nu var det Fredriks tur att få sig ett gott skratt på min bekostnad. Och när jag kom hem satt det så klart en eländig fästing i mitt ena knäveck efter min tur ut i insektsgräset. Så kan det gå.

Ett hav av kärlek

Varje gång det kommer en ny liten familj till mig slås jag av hur snabbt den där allra första tiden går. Veckorna när det där lilla knorrande knytet är så litet att dina egna händer ser enorma ut jämfört med det där lilla huvudet som får plats i dem, innan man fått ordning på hur man byter blöja på snabbast möjliga sätt och den där överväldigande känslan av att det finns någon annan som är helt och hållet beroende av dig. 

När jag träffade Frej och hans föräldrar tänkte jag på en dikt av Siv Andersson där ett stycke lyder 

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram

Nu har Frej blivit så stor att hans ålder anges i månader istället för veckor, vilket är ett obeveklig tecken på att tiden går framåt. Men han vägs fortfarande i gram, det har inte ändrats. Och det där havet, det kommer aldrig att sluta välla fram. Någonsin. Hur stor han än blir.

Designade ögonblick

Kallsvettigt – och så nyttigt

Ni vet när man gör något man tycker är läskigt och kul på samma gång? Så var det för mig när jag åkte till Stockholm för att gå en heldagskurs i Moment design, alltså den teknik som jag använder mig av vid mina fotograferingar. Ni vet ju att jag brukar upprepa att det inte kommer att bli några uppmaningar att titta in i kameran – för det blir verkligen inga levande och härliga bilder på det sättet – och genom den här tekniken har jag hittat ett sätt att slippa den där stela och obekväma känslan som annars kan inträffa när det åker fram en kamera. 

För jag fattar alltför väl hur ni känner. Jag har också varit med om alltför många träiga skolfotografer som instruerade en att sitta på snedden åt det hållet och vrida huvudet åt det andra och i princip tårna åt det tredje. Med Moment design får man också instruktioner, men de rör absolut inte åt vilket håll era knäskålar pekar. Familjer får leka och utföra "uppgifter" tillsammans, och par får också små uppgifter – men mer av det pratiga sorten. Allt för att ni ska glömma bort att kameran är där. Så det finns absolut inget behov av att öva på poser framför spegeln inför en fotografering med mig. 

“Don’t shoot what it looks like. Shoot what it feels like.”

– David Alan Harvey

Kursen innehöll både teori och praktik, och jag fick coachning av en av få lärare i Moment design som finns i Sverige – vilket bland annat innebar att hon stod och analyserade mig under en fotografering. Och helt plötsligt hade jag glömt allt vi gått igenom tidigare på dagen, allt jag kunnat fram tills kursen och i princip allt i hela världen. Snacka om kortslutning! Men så nyttigt det var ändå. Jag lärde mig massor och jag kommer att kunna använda mig av mina utökade kunskaper (för nu har minnet återvänt igen) på mina fotograferingar med er. 

Mina modellen på kursen var de blivande föräldrarna Leena och Peppe som fick berätta om sina förhoppningar för sin lilla flicka. Beräknad förlossning var tre (!) dagar efter vår fotografering, så jag och kursledaren skämtade om att ifall det hela drog igång där och då fick vi väl agera förlossningsfotografer istället. Men, inget vatten gick och Leena och Peppe fick en stund för sig själva innan deras finsk-italienska lilla bebis kom till världen. 

Äpplen, någon?

Svensk landsbygd, höstlöv i stora drivor och äppelkindade barn, det låter väl idylliskt? När det var dags för Frejas ettårsfotografering var det just höst och naturen sprakade av färger. Mamma Hanna hade planerat att ha med äpplen på bilderna – och Freja tog det där med äppelkindade bokstavligt: hon mosade i sig det ena äpplet efter det andra. Hon ÄLSKAR verkligen äpplen, den ungen! 

Lilla syster

En liten syster kan man klappa och pussa på. Och nypa henne i näsan för att se vad som händer. Sedan kan man pussa henne igen efter att hon blev ledsen. 

Hemma hos familjen Kallin var lillasyster inte ens en vecka när jag kom på besök. Stolta storasyster Melina var gärna guide i hemmet – och stal showen totalt med hopp i sängen, monstervrål och klädnypor på näsan. Bra tricks att lära lillasyster så småningom. 

Ettårsfotografering

När lilla fröken K fyllde ett år begav vi oss ut på äventyr bland höga grässtrån – allt är relativt och är man själv under en meter är gräs högt! 

Emma & Mats

"Vi har en sån soffa som bara står"

Emma och Mats bor vackert beläget på landet utanför Närkes Kil. Deras trädgård vetter mot böljande fält och var en självskriven plats för bröllopsporträtten. När vi någon månad innan bröllopet sågs och bestämde exakta platser visade Emma fältet bakom ladan och sa att hon ville ta bröllopsbilderna där. Det stora gröna fältet hade Kilsbergen som bakgrund och det fanns inte mycket som kunde göra utsikten mycket bättre – förutom en rokokosoffa. I flera år har jag dröm om att göra en fotografering med en rokokosoffa mitt ute på ett fält, men eftersom jag inte äger en har det inte blivit av. När vi stod där och blickade ut över fältet nämnde jag min lilla dröm, varpå Emma säger "Men vi har en sån soffa som bara står, vi kan ta den!". Själva porträttfotograferingen på bröllopsdagen blev en enda stor skrattfest eftersom jag låg på knä i fältet och bara pep av lycka: över soffan, fälten, brudparet och sist men inte minst de fantastiskt dramatiska molnen som tornade upp sig vid horisonten! 

Efter att brudvalsen dansats till "Just i dag är jag stark" åkte jag hemåt efter en heldag med en hel del skratt, kaos, släkt och vänner som spexade under middagen, små uttänkta detaljer i dukningen i den gamla ladan (där svalor bestämde sig för att delta i festligheterna) och sist men inte minst ett lyckligt brudpar. 

Sju saker jag inte visste innan detta bröllop:

• Ett hus fullt med kvinnor som förbereder sin syster/dotter/systerdotter/kusin inför hennes bröllopsdag är högljutt, proppat med smink och plattänger, fyllt av skratt, innehåller sjukliga mängder skor – och är alldeles underbart kärleksfullt.

• Första gången brudparet träffades var på dans och då lyckades Emma dra Mats axel ur led. Och ändå blev det barn, hus och bröllop. Det är kärlek det.

• Om man två timmar innan vigseln inser att man behöver fler vigselprogram än man först tänkt och behöver akutköpa skrivarpapper finns det en väldigt hjälpsam handlare i Närkes Kil (som dessutom har öppet på lördagar).

• Det går att tänka bort obehaget av att flugor och getingar kryper överallt på en, till och med inne i öronen, när man fotograferar ringar och bukett liggandes på alla fyra på ett altangolv. Det är inte lätt, det säger jag inte, men det går.

• Närkes Kils kyrka är ett under av ljusinsläpp om man jämför med många andra kyrkor jag varit i. Hurra, säger vi fotografer om sådant!

• En gammal traktor blir en utmärkt bakgrund till detaljbilder på vigselringarna. Jag tycker absolut att man ska försöka få in sin personlighet i sin bröllopsbilder. Älskar brudgummen sin traktor ska den givetvis vara med på bild om man har möjlighet!

• Flakmoppe är mitt favorittransportsätt till och från kyrkan för brudparets del – men var beredda på lite trafikstockning eftersom alla som åker förbi måste sakta ner och titta lite extra.

Helena & Per

"Och när natten sänker sig är vi trygga i varandras andetag"

När Helena och Per bokade mig till deras bröllop sa den blivande bruden något som dröjde sig kvar: Att ta hand om mig är det Per gör bäst. När vi sågs igen hade vinter blivit till försommar och ytterligare dagar när det de där orden hade visat sig stämma hade passerat. Och tack vare det lyste deras kärlek igenom allt de gjorde och sa på ett ännu tydligare sätt. För sällan har jag träffat människor som trots att de gått igenom svåra motgångar är så starka – och trygga i varandra. 

Under vigseln i Längbro kyrka i Örebro sjöng solisten Jill Johnsons "Kärleken är" som Helena och Per valt med omsorg. "Och när natten sänker sig är vi trygga i varandras andetag" är en mening som nog aldrig passat bättre in i ett sammanhang. För kärleken är verkligen när det kommer till dessa två.

Tryggheten och glädjen i att ha varandra blev också så väldigt uppenbar under porträttfotograferingen. Detta trots att det började spöregna efter en stund. Jag som fram tills detta bröllop kunnat stoltsera med att jag minsann hade både garanti mot både regn och skilsmässa, då samtliga mina brudpar under årens lopp haft uppehåll på sina bröllop och än i dag fortfarande är gifta allihop! Men under de gigantiska träden intill Karlslunds herrgård regnade halva den garantin bort – men vad gjorde det då de stora trädkronorna höll oss helt torra och dessutom utgjorde en fin fotobakgrund. Väldens bästa regnskydd (och i parets älsklingsfärg grönt också) alla dagar i veckan!

Med en stukad relation till vädergudarna och med en tår fortfarande i ögonvrån efter den känslosamma vigseln lämnade jag Helena och Per att fortsätta med bröllopsfesten, men jag behöll detta speciella par nära mitt hjärta. Och jag vet att även om de "förstörde" min solgaranti kommer de att upprätthålla den andra halvan av garantin. Trygga i varandras andetag.
 

Charlotte & Karl

"Det skulle egentligen inte bli något. Han är ju allergisk mot hästar!"

Den där fårhagen längst grusvägen intill Charlottes föräldrahem hade hon tittat på längre, mycket längre än hon känt Karl. Och redan då, många år innan hon gick ut på krogen där hon absolut inte skulle hitta någon, bestämde hon sig för att hon ville ta sina bröllopsporträtt där.

Sedan möttes de, hästtjejen Charlotte och Karl - som är hästallergiker. Detta faktum höll på att bli slutet på kärlekssagan innan den ens börjat, men lyckligtvis uppvägde Karls andra positiva egenskaper att han nyser varje gång han går i närheten av stallet. Och visst blev det bröllopsbilder i fårhagen! Vi fick till och med en så kallad first look, alltså när brudparet får se varandra för första gången på sin bröllopsdag.

Trots att det bara var i början av maj kändes det som sommar i luften när färden först gick till Bettna kyrka och sedan till bröllopsfesten på Rockelstad slott.

Carolina & Anders

Tredubbel bröllopsdag i släkten

Efter många år tillsammans bestämde sig Carolina och Anders för att gifta sig, men inte på vilken dag som helst. Den 28 maj, som numera är deras bröllopsdag, är nämligen även Carolinas föräldrars bröllopsdag – och Anders föräldrars! Som tredje par i släkten att säga ja denna dag begav sig Carolina, Anders och deras barn till Örebro slott för en borgerlig vigsel med bara de närmaste som vittnen.

Carolinas bukett från Nya Blomsterboden i Örebro var en av mina favoriter denna sommar. Och valet av blommor: pioner i kombination med rosor i rosa och vitt, var den absoluta favoriten bland mina brudar sommaren 2016. Vackert och enkelt.

CECILIA & JOHAN

"Vi hade i alla fall tur med vädret"

Det var 32 grader varmt. Sommarens varmaste dag och första gången jag var tacksam att ett brudpar valt en inomhusvigsel i en kyrka (vet ni hur sköna kalla kyrkgolv kan vara ibland?) istället för att vara utomhus. Cecilia och Johan skulle ha festen på Lindbacka bruk och mellan vigseln och festligheterna stannade vi vid Karlslunds herrgård för att ta porträtten. Vi skyndade oss in i ett skuggigt parti på en äng – och helt plötsligt började Cissi hoppa omkring. Jag hade lyckats dirigera henne att stå rakt på ett pissmyrebo...

Jag brukar säga till mina brudpar att allting kan hända på en bröllopsdag, och att det med största sannolikhet kommer att göra det också. Oavsett hur väl förberedd man är och hur noga man än planerat så går det inte att förutse allt. När Cecilias ena klack en stund efter incidenten med pissmyrorna åkte ner i en springa på den träbro vi fotograferade vid och kilade fast sig stod det mer än tydligt klart att så är fallet. Tur att detta brudpar har barn och därmed är härdade och vana med att olyckor händer titt som tätt.

Klacken lossnade i alla fall efter en insats från Johan. Och pissmyrebetten hade lagt sig när jag träffade dem för att visa bilderna någon vecka senare. Slutet gott allting gott – och en dag värd att minnas med ett skratt.